Jag har inga så kallade riktiga vänner.

Om jag ska vara ärlig så vet jag nog inte ens hurdan en riktig vän ska vara.

Jag är mest ensam. Och om jag ska vara ärlig så tycker jag att det känns väldigt skönt.

Det största skälet till det tror jag beror på att jag är annorlunda i många folks ögon. Jag har inte likadana intressen som de andra har. Sånt som jag tycker är kul skulle nog många andra rynka på näsan åt. Och jag i min tur är inte så förtjust i det som andra tycker är roligt heller. När jag jämför intressen med de ytliga bekantar jag har så är det så.

Jag reser t,ex hellre till solen än ut till skogen. Jag shoppar hellre i en stad än plockar svamp i naturen. Jag åker hellre till Las Vegas än fjällvandrar uppe i bergen.  Jag tycker hellre om när det är för varmt än när det är för kallt osv osv.

Men jag har följt med de bekantar jag har ett par gånger på det "tråkiga" (i mina ögon) för att vara snäll och trevlig. Men nu känns det som jag har kommit till en punkt där jag har tröttnat.

Jag har tröttnat på att ständigt vara till lags utan att få något tillbaka. Att aldrig få berätta hur jag mår och vad jag tycker om. Att ständigt sitta och lyssna på t,ex Agata som aldrig lyssnar tillbaka. Och som dessutom blir irriterad om man inte håller med henne i allt.

Och så har vi Stephen King kopian Frasse som är intresserad av mig. Absolut inget ont om Stephen King (han är en av mina favoritförfattare. Inget ont  heller om Frasse som människa) Saken är bara att jag inte alls är intresserad av Frasse heller på det sättet. Han är inte alls min typ. Min typ är mer Hayden Christensen (om man ska ta en kändis). Men det lyssnar inte Agata på som till varje pris vill para ihop mig med Frasse. Emot min vilja.

Jag funkar inte som robotsvenssons som blir intresserad av någon så fort den andra blir intresserad av en själv. Jag fungerar inte alls så. Jag kan helt enkelt inte bli kär på beställning. Jag kan inte bli kär i någon bara för att någon annan säger åt mig att bli det. Skulle jag hålla på med någon som jag inte känner mig attraherad av så känner jag mig som en prostituerad.

Jag vill bara inte att andra människor ska bestämma över min kropp.  Jag vill bli respekterad för den jag är, utan att någon går bakom min rygg och pratar illa om en för att jag inte gör som jag blir tillsagt.  Jag tycker att det låter jätte hemskt att ha vänner i så fall. Då känns det mycket bättre att vara ensam.

Det som hänt nu är att jag har sagt ifrån på ett område. Jag sa nej. Det var tydligen inte populärt.

Kanske är det så att det är jag som inte klarar av att ha vänner, utan ska vara för mig själv.

Det kanske är såhär det ska vara att ha en kompis. Men för mig så känns det helt fel.

Så nu frågar jag er.  Hurdan är en riktig vän? Är det jag som är knäpp eller är min känsla rätt?

I dag så kom Tant Grön fram till mig på jobbet.

Först började hon att prata om nån väninna till henne som skulle följa med sina barn till konståkning eller vad det nu var. Jag lyssnade på ett halvt öra typ när hon tjatade. Men sedan så spände hon ögonen i mig och sade:" Du måste också skaffa dig barn snart! Annars så får man det aldrig roligt!"

Du måste också skaffa dig barn snart?

Hörde jag rätt? Jo, det gjorde jag. Jag blev rosenrasande! Vad trött man blir på detta tjat! 

Tant Grön vet om att jag både är :

1. Singel.

2. Inte vill ha några barn

3. Inte ens kan få några barn.

Men ändå så fortsätter tjatet. om och om igen. Problemet är tyvärr för många att de inte accepterar att man inte vill ha några barn. Jag blir så fruktansvärt arg varje gång folk börjar att tjata. Tant Grön hade inte ens brytt sig om vad jag hade svarat utan bara vaggat iväg. Kvar stod jag med hela huvudet full utav svordomar!

Varför kan ingen låta mig vara i fred? Folk har tjatat på mig om detta sen jag var 17 år.

Jag vill inte ha barn! Aldrig någonsin! Jag har aldrig längtat efter barn. Jag tycker inte ens om barn. Barn är för mig bara något stressframkallande som låter väldigt högt och mycket. Dessutom så skulle jag vara tvungen att bli "vuxen" på ett sätt som jag inte vill. Moderskänslor har jag för husdjur och definitivt inte för människor. Något sånt kan man inte tvinga fram ur någon.

Sedan så kan man visst ha kul utan barn. Det beror på vem man själv är. För mig skulle det bara bli ett hinder istället.

Jag känner definitivt inte att jag måste skaffa mig barn för att lära mig åka skridskor!

Om jag skulle känna för att börja åka skridskor så skulle jag anmäla mig själv till en kurs. Jag skulle definitivt inte känna att jag måste ha barn för att gå på en konståkning. Det är ju för det första inte ens dom vuxna som åker skridskor. Dom sitter ju bara på en bänk bredvid och tittar på. Hur kul är det?   

Då kan jag titta på TV:n hemma istället om jag vill se skridskor.

Jag tycker att man måste acceptera att vi människor är olika. Man är inte sämre eller bättre för att man skaffar sig barn eller inte. Vill man ha barn så kan man skaffa sig några, och vill man inga ha så låter man bli. Så enkelt är det! Inte mer med det! Alla är vi olika punkt slut  .

Jag tycker att det är så tråkigt att julen är slut.

Visst det ärjättekul att man går mot ljusare tider och så,men än så länge så är det så mörkt ute.

Så varför ska man ta ner allt härligt bling-bling redan nu?

Jag röstar för att man ska få ha uppe allt härligt i minst en månad till. Det ska jag ha i alla fall. Man blir så glad av alla lysande färger som lyser upp i vintermörkret.

Mer bling-bling åt folket!  

I dag slutade mitt så kallade Jullov.

Raskt så skjutsades jag med ilfart in  i den gaggiga "Svenssonvardagen" igen.

Det var upp tidigt på morgonen! Sedan jobba ca 8 timmar. Hem igen, Käka och sen gå och lägga sig. Och sedan så är det samma sak i morgon, och så rullar ekorrhjulet på.

Visst låter det tråkigt egentligen?

Fast många är nog nöjda med att ha det så, fast det är allvarligt talat inte jag.

Jag måste erkänna att jobba gör jag inte för att jag tycker att det är kul, utan enbart för att tjäna pengar.

Om jag skulle jobba för att det var kul så skulle jag ha ett jobb som var på "mitt sätt".

För det första så skulle jag alltid ha sovmorgon!

Att  gå upp på morgonen är inte min grej. Allvarlig talat så tycker jag att det är ett av de vidrigaste saker som finns.Bläää!  Det är ett "måste", och så länge som saker är "ett måste " så är de inte kul.

Sedan  lider jag av Insomnia vilket gör att jag inte heller gillar att gå upp tidigt på morgnarna.

Sedan skulle jag ha ett jobb där man fick skapa hela dagarna. Gud, va kul det skulle va!

Och ett jobb som innebar frihet. Jag skulle inte ha någon flinande stämpelklocka som flinar "nu är du 1 minut och 38 sekunder försent" varje morgon.

När man brinner för sitt jobb så är det ju inte "bara ett jobb". Men tyvärr så är det svårt att hitta nåt sånt för oss konstnärsmänniskor.

Men jag har inte gett upp än. Nån gång så hoppas jag hitta nåt som passar mig. Mitt drömjobb ska innehålla detta:

1. Frihet.

2. konstärlighet

3. Skapande

4.Glädje

5.ingen stress

6. inga måsten

7. SOVMORNAR!!

Finns det några sådana jobb tro?

Jag är ingen Svensson. Jag är inte alls som dig.

Det hela är svårt att förklara. Jag vet bara att jag inte är som många andra. Jag är för en "Svensson" en person som är annorlunda.

För mig själv är "Svensson-världen"  helt grå, hård, fyrkantig och helt utan känslor. Där upplever jag även att alla människor är som kopior av varandra.

Men själv simmar jag mot strömmen och tänker allt i färg. Jag har mina drömmar precis som ni har era.

Men mina drömmar är helt annorlunda från "Familjen Svensson". Det kommer ni att förstå i den här bloggen.

Jag har heller inte haft samma uppväxt som er. Jag vet t,ex inte hur det är att växa upp med en mammig morsa (som kvittar när hon pratar) eller en sträng pappa (som mullrar när han ryter), eller hur det är att ha träffat på sina mor och farföräldrar i livet. Jag vet ingenting om sånt. Jag bara sitter med och låtsas förstå när andra rabblar på om sina stackars mor ocg farföräldrar.

Kanske lider jag även av ett funktionshinder som jag inte vet. Jag har i alla fall aldrig sökt nån diagnos för nåt i alla fall.

Det enda jag är säker på är att jag lider av något som kallas för Peter Pan syndromet. Men det ser jag som en tillgång i bland. Jag vill inte bli vuxen. Blir man vuxen försvinner all magi. Det vill inte jag.

Jag kommer dessvärre  inte att ge ut mitt namn eller dylikt på den här bloggen. Detta eftersom jag vill kunna öppna mig så mycket som möjligt och kunna berätta så mycket jag kan om mitt liv.

Därför har jag skapat den här bloggen. Här kommer ni nu att få följa mitt liv under ett år, 2013.  Det är lättare för mig att skriva än att tala, så jag hoppas att jag ska kunna öppna mig nu (vilket inte är helt lätt). Nu har jag ju en chans att få berätta om mig. För då kanske ni förstår hur det känns att vara jag. 

Så häng gärna med i mitt 2013, och kom gärna med frågor.

Kanske finns det fler där ute som är som mig..