Jag har inga så kallade riktiga vänner.

Om jag ska vara ärlig så vet jag nog inte ens hurdan en riktig vän ska vara.

Jag är mest ensam. Och om jag ska vara ärlig så tycker jag att det känns väldigt skönt.

Det största skälet till det tror jag beror på att jag är annorlunda i många folks ögon. Jag har inte likadana intressen som de andra har. Sånt som jag tycker är kul skulle nog många andra rynka på näsan åt. Och jag i min tur är inte så förtjust i det som andra tycker är roligt heller. När jag jämför intressen med de ytliga bekantar jag har så är det så.

Jag reser t,ex hellre till solen än ut till skogen. Jag shoppar hellre i en stad än plockar svamp i naturen. Jag åker hellre till Las Vegas än fjällvandrar uppe i bergen.  Jag tycker hellre om när det är för varmt än när det är för kallt osv osv.

Men jag har följt med de bekantar jag har ett par gånger på det "tråkiga" (i mina ögon) för att vara snäll och trevlig. Men nu känns det som jag har kommit till en punkt där jag har tröttnat.

Jag har tröttnat på att ständigt vara till lags utan att få något tillbaka. Att aldrig få berätta hur jag mår och vad jag tycker om. Att ständigt sitta och lyssna på t,ex Agata som aldrig lyssnar tillbaka. Och som dessutom blir irriterad om man inte håller med henne i allt.

Och så har vi Stephen King kopian Frasse som är intresserad av mig. Absolut inget ont om Stephen King (han är en av mina favoritförfattare. Inget ont  heller om Frasse som människa) Saken är bara att jag inte alls är intresserad av Frasse heller på det sättet. Han är inte alls min typ. Min typ är mer Hayden Christensen (om man ska ta en kändis). Men det lyssnar inte Agata på som till varje pris vill para ihop mig med Frasse. Emot min vilja.

Jag funkar inte som robotsvenssons som blir intresserad av någon så fort den andra blir intresserad av en själv. Jag fungerar inte alls så. Jag kan helt enkelt inte bli kär på beställning. Jag kan inte bli kär i någon bara för att någon annan säger åt mig att bli det. Skulle jag hålla på med någon som jag inte känner mig attraherad av så känner jag mig som en prostituerad.

Jag vill bara inte att andra människor ska bestämma över min kropp.  Jag vill bli respekterad för den jag är, utan att någon går bakom min rygg och pratar illa om en för att jag inte gör som jag blir tillsagt.  Jag tycker att det låter jätte hemskt att ha vänner i så fall. Då känns det mycket bättre att vara ensam.

Det som hänt nu är att jag har sagt ifrån på ett område. Jag sa nej. Det var tydligen inte populärt.

Kanske är det så att det är jag som inte klarar av att ha vänner, utan ska vara för mig själv.

Det kanske är såhär det ska vara att ha en kompis. Men för mig så känns det helt fel.

Så nu frågar jag er.  Hurdan är en riktig vän? Är det jag som är knäpp eller är min känsla rätt?